JACK LIDSTRÖM


​15 maj 1931 - 16 januari 2016. Han efterlämnar barn och barnbarn.​


Som tidigare meddelats har en av våra stora musikanter, trumpetaren och kapellmästaren JACK LIDSTRÖM lämnat oss. Efter en enastående karriär på alla sätt. Både på längden, bredden, höjden och djupet. Längden. 16 år ung, 1947, startade Jack sitt band Hep Cats som sedan skulle glädja publiken i nästan 70 år. ​Från​ New York, Frankfurt och andra metropoler till​​ Norrlands djupa skogar​ - ​där en farbror en gång sa: "Hör du Hep, konstigt efternamn du har." Att hålla långa toner blev en annan specialitet för Jack. Genom cirkulärandning fick han en gång en sjuksköterska att vilja ingripa när hon trodde att andningen hakat upp sig. "Bra att kunna, även vid blåskontroller." anförtrodde Jack oss en gång. Bredden. Jack och hans Hep Cats var inte enbart ett "smalt jazzband​"​. De spelade under en lång period på Nalen​ ​kanske oftare ​än ​Dompans, Carl-Henriks och Österwalls mer dansanta orkestrar. Och ett tag var Jacks band det enda svenska som gavs ut på skiva i USA. Till bredden​, och djupet,​ hör också att Jack lärde sig klassiskt trumpetspel så att han fick vikariera i symfoniorkestrar. Höjden. Att spela höga toner var en aspekt. En annan var att spela med alla toppartister från hela världen, som vi fick träffa på Nalen. Ingen nämnd, ingen glömd​. Djupet. ​Kvalitet​ var Jack​s signum. Han​ var ​alltid mycket noga med att välja sina medspelare, vara väl förberedd, passa tider - kort sagt "fixa gigget". Att spela med honom var ett hedersuppdrag​. ​ Dessutom var Jack ovanligt allmänbildad. Han läste och memorerade uppslagsverk. Han lärde sig kreolska av sin vän Albert Nicholas, som spelade klarinett redan med Jelly Roll Morton. Han diskuterade religion​ engagerat​ med Nils-Göran Wetterberg, prästen som bandet turnerade runt landet med under temat "Jazz och Gud".

Fram träder en ​sammansatt ​person som stundtals kunde se lite bister ut. Men det berodde mest på hans totala koncentration. Under den ytan var Jack mycket varm, rolig och generös. Inga pekpinnar om man spelade fel, kanske bara en spetsfundig kommentar. Som presentatör av låtarna var Jack ​sällsyn​t kunnig och underhållande. Och som lärare var han synnerligen uppskattad​;​ "sträng men rättvis" och väldigt inspirerande, säger hans forna elever. Att familjen kunde hålla ihop så väl trots att Jack turnerade så ofta under helgerna tillskrev han gärna Kersti, hans älskling redan i gymnasiet. Tyvärr gick hon bort förra året efter 63 års äktenskap, vilket naturligtvis blev ett tungt slag.

Ja, så här kan man försöka skildra Jack ur olika aspekter. Det mest centrala ​som inte kan underskattas ​är vad han har betytt för jazzlivet i Sverige och andra länder. Allt finns verifierat i en diskografi av Peter Winberg. Vi saknar en unik vän och ​musikant​ som senast för några veckor sedan turnerade i Norrland, till stående ovationer. ​Vi tänker på Louis Armstrongs ​klassisk​a "I hope Gabriel likes my music". Kanske ärkeängeln och de andra höjdtrumpetarna få​tt​ en​ kollega​ . ​"​One never knows, do one?​" som Fats Waller sa.​